Kriget är slut

En lättläst bok som skildrar Morgan Allings uppväxt och eftersom det är korta kapitel fastnar man som läsare på en gång och kan inte sluta läsa. Men det är inte bara för att den är lättläst utan därför att den resa vi får ta del av är så gripande. Många gånger under läsningen fick jag lägga handen på hjärtat och hindra den från att leta i boken efter att fånga Morgans hand. Denna bok visar på hur betydelsefull omgivningen är för ett barn, hur lätt det går att rasera ett förtroende, men samtidigt hur lätt det går att återigen inbringa hopp. Jag rekommenderar alla att läsa den här boken! Den är skriven på ett mycket fint och ärligt sätt, och det känns som att vi som läsare sitter på Morgans axel genom hela hans barndom.
"Det enda jag kan tänka på är Stefans leende som långsamt dör och blicken som inte släpper min, skräcken, paniken och hans tysta fråga: Varför gjorde du så?" s.89

"Det är en märklig känsla att vara till salu. Jag vill passa in, vara gullig och charmig, samtidigt som jag inte har en aning om vilka de där två är. De kan vara värre än Kjell- Åke och Ulrika, fast de ser trevliga ut." s.138

"Även om hon andas tungt känns rummet som en grav. Jag lutar mig närmare och ser att hennes tjocka hår är svettigt. Jag vill öppna hennes hjärna och gå in där. Då ska jag säga att allt är bra, jag ska skoja med henne och få henne att skratta. Men istället tar jag upp täcket från golvet och lägger det över henne." s.179

"Inom mig bubblar det upp känslor som jag inte trodde fanns. Lycka, förakt, längtan, hat, oro, glädje. Så många frågor. Samtidigt vill jag inte veta." s.245

"När hon ligger där i sängen, i ett rum med vita tapeter som gulnat av hennes rökande, ser jag en liten flicka som aldrig ville bli vuxen." s.276

Livet blir bättre, med Morgon Alling då han berättar om sin barndom:
http://www.tv3play.se/play/244593/

Kärleken i Julia Anderssons liv

Jag älskar den här boken! Underbar skildring av 70talets Sverige och en ung, stark feministisk Julia Andersson som är nöjd med sitt liv men känner sig inte vuxen, något fattas. Hon har en lysande karriär, stöttande man, taxar, ett hus, en atalje och en massa beundrare.
Men vem beundrar Julia?
Denna roman är skriven av Åsa Moberg åren 1973-74 men inte utgiven förrän 2011. Fortfarande lika aktuell.


"Du får inte tro att du är utlämnad till ödet. Att andra har nåt egentligt inflytande över ditt liv. Det är ditt liv och det är din vilja som måste styra det. Du får inte glömma att du faktiskt har en vilja. En mycket stark vilja." s.35

"Julia kände att hennes kvinnoroll förbjöd henne att laga mat bara åt sig själv. En riktig kvinna står halva livet vid spisen och lagar god mat, god måste den vara. Dålig mat lagas av dåliga kvinnor. En kvinna som inte är vacker kan möjligen ha rätt att leva i det här samhället om hon lagar god mat. Så var det." s.75

"Allt det där är ju bara ljug. En enda jättelögn. Det vet du om Bengt, och du vet också om att den där lögnen om jättekuken hjälper till att ge massor med killar komplex helt i onödan. Du vet att jättekukar varken gör till eller från i verkligheten. Du vet att kvinnor sällan säger "skjut", snarare säger kvinnor "låt bli" . Eftersom kvinnor oftast är rädda, rädda för att inte kunna leva upp till drömbilden av den idealistiska älskarinnan med femton himlastormande orgasmer, rädda för att bli med barn." s.108

"Dom som sitter i fängelse är ofta människor som vi konsekvent har bestulit på självförtroende, ända sen dom föddes. Först stal vi det från deras föräldrar och sen från dom, den dag dom föddes. Det sociala arvet." s.108

"Julia kände en avgrund öppnas i sitt medvetande. Hon tänkte på alla dessa ängsliga samlag som i vår kultur äger rum enbart därför att människor känner sig så övergivna, så ensamma. Man lägger då ihop sina kroppar och det är mycket påtagligt. Det kan bli som med Bengt och knarkartjejerna. "Kåta som helvete", men inga ord växlas. Har man knullat har man i alla fall träffats." s.143

"Drömmar är ofrånkomliga. Alla drömmer.Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar oss att drömma och sen utnyttjar våra drömmar. Det går inte att stå emot. Man kan inte både leva i det här samhället och samtidigt stå utanför. Att leva är att drömma." s.159

"Julia kände den stora sorgen, hur den kom förbi henne och rörde vid henne och ville bli sedd. Men hon låtsades inte om den." s 303

Eldvittnet

Jag brukar inte läsa kriminalromaner för jag finner dem så otäckt verkliga. Men ibland kan man inte låta bli...Och jag visste ju att jag skulle bli fast. Denna bok fick mormor i julklapp och efter att hon lovprisat den för hela släkten beslutade jag mig för att ge den en chans. Efter första kapitlet var jag fast och den var spännande från början till slut.
Handlingen utspelar sig i min hemtrakt och läsaren får där möta platser som Sundsvall, Timrå, Indal och Bergeforsen. Inledningsvis får vi läsa om ett boende där unga tjejer med destruktivt beteende bor under övervakning - trots det händer två mord, utan vittnen. Allt bevis pekar dock på en försvinnande tjej som rymt, men ingen verkar tro att hon kan vara kapabel till morden. Kriminalkommissarien Joona Linna är väldigt engagerad i fallet, men är samtidigt själv under utredning för tidigare tjänstefel och får därför inte fullt ansvar för utredningen.

Denna bok är samhällskritisk då man som läsare får en inblick i hur det kan gå till bakom stängda dörrar. Dem som anses vara bortom all hjälp men säkerligen befinner sig i behov av desto mer- vem hjälper dem?

Ingen rök utan eld

Med tårar i ögonen öppnade Ingrid dörren till lägenheten och gick in. Skorna slängde hon ifrån sig i hörnet medan hon låste dörren och hängde upp ytterjackan i huvan på kroken. Det var alldeles mörkt i lägenheten men Ingrid brydde sig inte om att tända några lampor. Istället tog hon sig snubblande fram till sängen och slängde sig ner på det blommiga sidenpåslakanet. Hennes hår bredde ut sig över kudden och hon föll ihop i fosterställning. Ett kvidande läte kom ur hennes mun och hon snurrade runt på rygg. Långsamt lutade hon åt sidan så att hon gled nerför sängen. Det ljusa furugolvet kändes hårt under henne och hon satte sig upp med ryggen mot sängstommen. Hon drog upp benen och höll om dom hårt med sina armar. Sakta föll huvudet framåt och Ingrid lät tårarna komma. Hon snyftade kraftigt och föll ihop på golvet. Försiktigt rullade hon in under sängen och gömde ansiktet i händerna. Det var kallt på golvet och hon trivdes. Här ville hon stanna och glömma den bristande känslan som omringade hjärtat. En kniv var dragen runt konturerna av det röda och nu droppade blod nerför hennes kropp och gjorde henne svag. Snart var det bara ett hål där hjärtat en gång bultade och Ingrid ville fånga tillbaka det. Plötsligt sparkade hon allt hon kunde med benen tills krafterna var slut och hon andades häftigt. Efter att ha tittat upp på sängmadrassen och följt mönstren med fingrarna rullade hon ut från sängen. Snabbt reste hon sig upp och kände för att springa en mil. Hon drog av sig skjortan och sprang in i garderoben för att rota fram en träningströja. Gymnastikskorna snörade hon på sig snabbt och drog en mössa över huvudet. Innan hon sprang ut gick hon in i köket och drog fram en stol till spisen. När hon ställde sig på den nådde hon upp till den översta hyllan ovanför fläkten och med fingerspetsarna nådde hon ett cigarettpaket och en tändare.

Kylan bet i Ingrids kinder när hon åter tog steget ut i januarinatten. Hon stoppade en cigarett mellan läpparna och skenet från tändaren lyste upp hennes söndergråtna ansikte. Med ett djupt andetag drog hon in den starka cigarettröken och blundade. Kylan trängde igenom hennes tighta träningsbyxor och gjorde att hon huttrade till. Snabbt började hon röra sig fram och tillbaka utanför sitt mörka lägenhetsfönster. Allt hon tänkte på var Pontus och hans blinda insikt om allt hon gjorde för honom.

”Jag ska sluta att anstränga mig helt enkelt. Det tjänar fan ingenting till…” Mumlade Ingrid och tog ett nytt djupt bloss. Hon mötte sin egen spegelbild i fönstret och gick närmare. Ett par svarta,stora, mörka ögon mötte henne och höll blicken stadig. Vem är du? Tänkte Ingrid och förde cigaretten till munnen igen. Personen i spegeln gjorde likadant och tillsammans tog dem ett stort bloss.

”Skål på dig, din olyckliga människa.” Viskade Ingrid och torkade en tår på fönsterglaset.

Eldkvarn

Konfettiregn

Det fanns prickar på din klänning
ditt skratt sjöng nio liv
Och jag flög för nära solen
du blev mitt favorittidsfördriv
Och du visade mig stjärnor
och jag gav dom nya namn
Vi tog plats i Karlavagnen
och tankade champagne

Jorden snurrade min vän
rymden var vår himmelsäng
Vi blev barn på nytt igen
i ett konfettiregn
Och vi skålade igen
när vi funnit vägen hem
Vi brann upp men levde kvar
i ett konfettiregn

Vi tog fart och sprang i mörkret
mot de tända ljusens stad
Vi nådde själva hjärtat
och det slog med dubbla slag
Jag föll i dina armar
och vi lovade varann
att vi aldrig skulle skiljas
och vi trodde det var sant

Jorden snurrade min vän
rymden var vår himmelsäng
Vi blev barn på nytt igen
i ett konfettiregn
Och vi skålade igen
när vi funnit vägen hem
vi brann upp men levde kvar
i ett konfettiregn

Vårt korthus föll ihop
vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
från vårt konfettiregn
Jag såg Karlavagnen
klart i natt igen

Jag vaknar söndagmorgon
och tror att du är här
Och jag somnar om och drömmer
om en annan söndag när
du låg i mina armar
och sjöng ditt livs novell
i elden och mot strömmen
och morgonen blev kväll

Jorden snurrade min vän
rymden var vår himmelsäng
Vi blev barn på nytt igen
i ett konfettiregn
Och vi skålade igen
när vi funnit vägen hem
vi brann upp men levde kvar
i ett konfettiregn

Detta är min favoritlåt för tillfället. Lyssnar på den nonstop. Jag älskar texten och jag älskar refrängen. Det brorsan Carla som skrivit texten&musiken och Plura som sjunger den rättvisa med sin underbara röst tillsammans med Håkan Hellström.
Jag finner det väldigt intressant hur en text kan leva vidare från själ till själ och variera i betydelse. När Carla skrev Konfettiregn hade han nog ingen aning om att den skulle hitta till mig, sju år senare. Och framför allt skänka livet en ny innebörd för mig och generera i ett minne som jag alltid kommer bära med mig.

Alkemisten

Paulo Coelho

En lättläst bok som handlar om levnadsöden och modet att våga följa sina drömmar och lyssna till sitt hjärta. Vi får läsa om en fåraherde som drömmer om en skatt. Under sin färd att hitta sin skatt träffar han många intressanta människor,bland annat en kung, en engelsman och en alkemist. Överallt finns tecken som talar till honom, det universella språket. Och det hjälper honom till en medveten, reflekterande och kärleksfull relation till världssjälen.

Att uppfylla sitt levnadsöde är människans enda skyldighet. Allting är ett.Och när du vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld. Sida 28

Jag är rädd för att förverkliga min dröm och sedan inte ha något kvar att leva för. Sida 63

Vi är rädda att förlora det vi har, det må vara våra liv eller det vi har odlat. Men denna rädsla utplånas den dag vi kommer till insikt om att vårt livs historia och världens historia har skrivits av samma hand. Sida 85

Om du är uppmärksam på nuet kommer du att kunna förändra det till det bättre. Om du kan påverka nuet blir även det kommande bättre. Sida 113

Hon skulle ge sina kyssar åt vinden, i hopp om att vinden skulle röra vid pojkens ansikte och berätta för honom att hon fortfarande var vid liv och väntade på honom, så som en kvinna väntade på en modig man som gav sig av för att söka sin dröm och sin skatt. Sida 135

Lyssna till ditt hjärta. Det finns ingenting som är okänt för ditt hjärta, eftersom det härrör från världssjälen, och till den ska det en dag återvända. Sida 139