Kriget är slut

En lättläst bok som skildrar Morgan Allings uppväxt och eftersom det är korta kapitel fastnar man som läsare på en gång och kan inte sluta läsa. Men det är inte bara för att den är lättläst utan därför att den resa vi får ta del av är så gripande. Många gånger under läsningen fick jag lägga handen på hjärtat och hindra den från att leta i boken efter att fånga Morgans hand. Denna bok visar på hur betydelsefull omgivningen är för ett barn, hur lätt det går att rasera ett förtroende, men samtidigt hur lätt det går att återigen inbringa hopp. Jag rekommenderar alla att läsa den här boken! Den är skriven på ett mycket fint och ärligt sätt, och det känns som att vi som läsare sitter på Morgans axel genom hela hans barndom.
"Det enda jag kan tänka på är Stefans leende som långsamt dör och blicken som inte släpper min, skräcken, paniken och hans tysta fråga: Varför gjorde du så?" s.89

"Det är en märklig känsla att vara till salu. Jag vill passa in, vara gullig och charmig, samtidigt som jag inte har en aning om vilka de där två är. De kan vara värre än Kjell- Åke och Ulrika, fast de ser trevliga ut." s.138

"Även om hon andas tungt känns rummet som en grav. Jag lutar mig närmare och ser att hennes tjocka hår är svettigt. Jag vill öppna hennes hjärna och gå in där. Då ska jag säga att allt är bra, jag ska skoja med henne och få henne att skratta. Men istället tar jag upp täcket från golvet och lägger det över henne." s.179

"Inom mig bubblar det upp känslor som jag inte trodde fanns. Lycka, förakt, längtan, hat, oro, glädje. Så många frågor. Samtidigt vill jag inte veta." s.245

"När hon ligger där i sängen, i ett rum med vita tapeter som gulnat av hennes rökande, ser jag en liten flicka som aldrig ville bli vuxen." s.276

Livet blir bättre, med Morgon Alling då han berättar om sin barndom:
http://www.tv3play.se/play/244593/

Kärleken i Julia Anderssons liv

Jag älskar den här boken! Underbar skildring av 70talets Sverige och en ung, stark feministisk Julia Andersson som är nöjd med sitt liv men känner sig inte vuxen, något fattas. Hon har en lysande karriär, stöttande man, taxar, ett hus, en atalje och en massa beundrare.
Men vem beundrar Julia?
Denna roman är skriven av Åsa Moberg åren 1973-74 men inte utgiven förrän 2011. Fortfarande lika aktuell.


"Du får inte tro att du är utlämnad till ödet. Att andra har nåt egentligt inflytande över ditt liv. Det är ditt liv och det är din vilja som måste styra det. Du får inte glömma att du faktiskt har en vilja. En mycket stark vilja." s.35

"Julia kände att hennes kvinnoroll förbjöd henne att laga mat bara åt sig själv. En riktig kvinna står halva livet vid spisen och lagar god mat, god måste den vara. Dålig mat lagas av dåliga kvinnor. En kvinna som inte är vacker kan möjligen ha rätt att leva i det här samhället om hon lagar god mat. Så var det." s.75

"Allt det där är ju bara ljug. En enda jättelögn. Det vet du om Bengt, och du vet också om att den där lögnen om jättekuken hjälper till att ge massor med killar komplex helt i onödan. Du vet att jättekukar varken gör till eller från i verkligheten. Du vet att kvinnor sällan säger "skjut", snarare säger kvinnor "låt bli" . Eftersom kvinnor oftast är rädda, rädda för att inte kunna leva upp till drömbilden av den idealistiska älskarinnan med femton himlastormande orgasmer, rädda för att bli med barn." s.108

"Dom som sitter i fängelse är ofta människor som vi konsekvent har bestulit på självförtroende, ända sen dom föddes. Först stal vi det från deras föräldrar och sen från dom, den dag dom föddes. Det sociala arvet." s.108

"Julia kände en avgrund öppnas i sitt medvetande. Hon tänkte på alla dessa ängsliga samlag som i vår kultur äger rum enbart därför att människor känner sig så övergivna, så ensamma. Man lägger då ihop sina kroppar och det är mycket påtagligt. Det kan bli som med Bengt och knarkartjejerna. "Kåta som helvete", men inga ord växlas. Har man knullat har man i alla fall träffats." s.143

"Drömmar är ofrånkomliga. Alla drömmer.Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar oss att drömma och sen utnyttjar våra drömmar. Det går inte att stå emot. Man kan inte både leva i det här samhället och samtidigt stå utanför. Att leva är att drömma." s.159

"Julia kände den stora sorgen, hur den kom förbi henne och rörde vid henne och ville bli sedd. Men hon låtsades inte om den." s 303